Cicci

CHARLIE SVENSSON

2009-08-22, KL: 04.33.
3130 GRAM, 50 CM.

Fredag den 21/8 kring 14 eller 15-tiden så knäppte det till "där nere" och det blev en liten pöl i trosorna. Det fortsatte att sippra så jag var ganska säker på att det var vattnet som hade gått trots att det inte var en syndaflod som kom. Jag och Stefan började då att packa väskorna (som vi hade skjutit upp i veckor) och vi förberedde oss för en tur till Sunderbyn. Det enda som vi väntade på var värkarna som inte hade satt igång ännu. Vi for och åt middag på palazzo och efteråt så följde Kasper med mormor hem. Klockan var då kring 18 och jag beslöt mig för att ringa till förlossningen för att höra hur länge man kunde vänta. Dom sa att vi skulle komma direkt eftersom vattnet eventuellt hade gått, så det var bara att hoppa in i bilen. Vi var framme kring 19-tiden och blev då kopplad till CTG för att kolla hur bebisen mådde. Där tickade det på ordentligt men jag hade ju inga registrerade värkar, vilket jag redan visste. Efter detta så blev det en gyn-undersökning och Barnmorskan sa att det mest troligt bara var slemproppen som hade gått eftersom själva hinnan fortfarande var kvar och täckte hela huvudet. Eventuellt så kunde det vara ett litet hål på hinnan och att det var därför det kändes som att det sipprade litegrann. Så BM sa att det var bara att åka hem till Piteå igen. Det som var positivt var att hon trodde inte att det skulle dröja länge till innan det skulle komma igång eftersom huvudet var så långt ned och att livmodertappen kändes "redo", hon gissade att vi skulle vara tillbaka inom 48 timmar.

Vi kom hem kring 20:30 och då hände det inte så mycket. Vi valde ändå att låta Kasper stanna hos mormor och morfar ifall att, hade ju ändå dessa "menssmärtor" som inte riktigt gav med sig. Kring 22-23-tiden så började jag försöka klocka värkarna. Dom gjorde dock inte alltför ont och det var väldigt oregelbundna värkar, allt ifrån 4 minuter mellan till 9 minuter. Då klockan blev midnatt så gick vi och la oss och det som var så komiskt var att då jag var som mest avslappnad och skulle sova så kom värkarna igång direkt - och riktigt ordentligt! Jäklar, vad ont det gjorde! Så det var bara för mig att stiga upp och sätta mig vid köksbordet och läsa tidningar/lösa korsord medan jag klockade värkarna. Klockan 01 så ringde jag till förlossningen. Då hade jag 3-4 minuter mellan och dom varade runt 30 sekunder - vilket BM tyckte var lite för korta värkar, så hon tyckte att jag kunde avvakta.Hon sa att jag skulle ta 2 panodil och lägga mig och vila så kanske värkarna skulle gå över. Jag la på luren och kände att "Nä, jag vill inte att värkarna ska avta" så jag sket i tabletterna och i vilandet. Inte länge efteråt så blev värkarna starkare och mycket längre, över 1 minut långa. Tillslut valde jag att väcka Stefan, då var klockan 02 och så fort jag rörde på mig så satte värkarna igång. Vi hoppade in i bilen och färden till Sunderbyn var otroligt plågsam. Dom sista minuterna i bilen trodde jag verkligen att bebisen var på väg eftersom det tryckte på som attans, nästan som krystvärkar, men vi hann då fram och det blev rullstol från akutmottagningen till förlossningen.

Vi fick ett förlossningsrum direkt och CTG-kurvan visade på starka värkar. Känslan då var faktiskt skön, tänkte att "nu kan dom då inte skicka hem mig igen". Efter en snabb undersökning så visade det sig att jag var öppen 5,5 cm - Det var på gång! Barnmorskan frågade om jag ville ha smärtlindring och svarade att jag ville ha lustgas - men inte än. Jag hann väl tänka att värkarna mest troligt skulle bli värre och att jag då skulle spara på "lindringen" till senare. Men det dröjde inte många värkar så nästan skrek jag om det. Dom gav mig dock enbart 50 procent lustgas eftersom jag sa att jag blev illamående, vilket jag egentligen inte blev utan det var nog mest groggy jag kände mig. Men det räckte ändå, gott och väl. Klockan 03:45 så var jag äntligen öppen 8 cm och jag började bli riktigt trött och slut av alla intensiva värkar. Jag kommer ihåg att jag frågade om jag inte fick börja krysta eftersom jag ville ha ut bebisen nu, men dom sa att jag skulle vänta tills jag var öppen 10 cm. Jag hade då svarat; "Men skit samma om jag spricker ända upp till ryggen, jag vill ha ut bebisen nu!" Dom skrattade mest åt mig och sa att krystvärkarna ska komma naturligt. Jaja, nu efteråt är jag ju jätteglad att jag väntade. Dom fick mig att ställa mig upp och luta mig mot sängen men det var nog det värsta jag varit med om! Visste verkligen inte vars jag skulle ta vägen när värkarna kom och det kändes som att benen skulle vika sig och att jag skulle tuppa av. Så det blev att lägga sig på sängen igen och det var då jag började spela teater. Kommer ihåg att jag tänkte att nu orkar jag fan inget mer, så jag beslutade mig att överdriva och sa "Nu dööööööör jag, ni måste skära upp mig, jag kommer att svimma" Stefan sa att det hördes att det mest var fejk. BM sa att då man väl säger något sådant där så betyder det bara att man har mycket kvar att ge. Efter en stund frågade BM om hon fick "hålla undan kanterna" under nästa värk och då kom jag att tänka på Kaspers förlossning. Då hade jag extrema, vassa kanter som aldrig ville ge med sig och då sa BM att jag aldrig mer skulle vara med om något sådant igen. Så nu då min BM frågade detta så blev jag väldigt upprörd och jag hade visst börjat anklaga henne för att ha ljugit för mig. Men upprördheten gav med sig fort eftersom hon sa att jag var öppen 10 cm! Klockan var då kring 04:15 och jag skulle äntligen få börja krysta - det som jag hade velat göra redan i bilen på väg till Sunderbyn. Det var som att lugnet spred sig över mig och jag blev otroligt tyst och koncentrerad (till och med Stefan sa det). Jag gissar på att jag hade 4-5 jobbiga krystvärkar som jag gav järnet på. Mellan dom så vilade jag upp mig ordentligt och tänkte "vid nästa värk ska ungen ut, hur ont det än tar" och fastän det tog skitont och han inte kom ut så inväntade jag nästa värk med lugn och ro och förberedde mig för nästa extrema, brännande smärta. Och tillslut så kom han ju ut! Kl: 04:33. En skön känsla spred sig över mig och det var då det brast för mig. Jag började grina och hulka om vartannat och Stefan klämde också fram en tår medan han lutade sig över mig och strök mig över pannan. Jag ville ha Charlie på magen direkt men eftersom jag är RH-negativ så skulle dom ta blodprov från navelsträngen först. Det kändes som en evighet men tillslut så fick jag honom vid bröstet och det var underbart! Jag frågade om det verkligen blev en pojke och svaret blev ju JA. Blev verkligen inte besviken eftersom han var ju världens finaste! Nästa fråga var om jag spruckit jättemycket "där nere" eftersom jag faktiskt hade väldigt ont men BM bara skrattade och sa att jag inte spruckit någonting alls! Blev chockad och glad, skönt att slippa det den här gången! Medan vi låg där så hade jag dock extrema eftervärkar (är visst värre för omföderskor) och så skulle ju moderkakan ut. Det var inte lika enkelt som då Kasper föddes och den bara "ploppade ut". Nu fick jag kämpa lite mer och krysta men det gick ju bra tillslut. Efter det var allting klart och vi fick njuta av vår lilla Charlie till 100 procent!

Det är som läckert hur mycket jag kommer ihåg den här gången motför Kaspers förlossning. Nu kommer jag ju till och med ihåg alla mina tankar. Måste ju säga att det var mycket lättare den här gången, för nu visste jag ju vad som gällde, vad man MÅSTE göra för att få ut krabaten. Jag kan ju inte heller klaga på att det tog lång tid. Total värktid: 4,5 timmar. Total tid på förlossningen: 1,5 timmar. Är ju helt okej! :)

Måste ju också berätta hur ont jag haft i ansiktet och över näsbenet dom första dagarna efter förlossningen. Varför? Jo, för under förlossningen så envisades jag med att slå mig själv med knuten hand över näsan. Helt sjukt MEN det lindrade faktiskt! Det var som att den smärtan kändes bättre för stunden istället för värkarna. Sedan då Stefan och BM sa att jag skulle sluta, då började jag ge mig själv ordentliga örfilar istället. Det fungerade också - så dom här smärtlindringsmetoderna kanske också borde stå i alla "gravid-böckerna"! :)

Underbara Charlie